onsdag 24 september 2014

En sann berättelse om matte

Om matte 

Jag hatade matte i skolan. Dödshatade. På högstadiet viskade jag svordomar in i mitt skåp och hade gråten i halsen varje gång jag skulle hämta matteboken. Men det var inte alltid så, och jag tror att jag har kommit på vad det var som hände!
Det var mitt eget fel. Alltså lite mitt fel, resten skyller jag på lärarna, som vanligt.
 
   Innan jag började skolan så älskade jag att leka skola, bästa lektionen var matte för då kunde pappa skriva mattetal åt mig på ett papper. Jag suckade (för det gör man åt läxor) och sprang leende upp på mitt rum och räknade. När jag var färdig gick jag suckandes ner till pappa som fick rätta. 
    Och så började jag riktiga skolan och i ettan tvåan var ju matten skitlätt, tyckte jag. Så nånstans i tvåan eller trean så bestämde jag mig för att göra ett experiment/testa min lärare. Talen var ju orimligt lätta och det kändes som att jag inte ens behövde tänka, det blev rätt ändå. Vad jag än svarade så var det rätt. Så jag gjorde helt enkelt så att jag bara skrev. Ett helt kapitlet svarade jag bara slumpmässigt valda tal. Och jag var svinsäker på att 1. Jag var ett matematiskt geni som inte ens behövde se frågan för att veta svaret. Eller 2. Min lärare skötte inte sitt jobb, hon rättade inte ordentligt.
Men satan vad hon hade rättat när jag fick tillbaka boken! Röda bockar på ALLA talen! Jag var i fullständig chock. Hur kunde det bli så? Hela min självbild raserades. Jag som var ett geni?
Jag minns detta som ett trauma och jag är helt säker på att detta ströp något i min hjärna. Resten av grundskolan hatade jag som sagt matte, jag visste redan innan att jag inte kunde och det dröjde upp till andra året på gymnasiet innan det lossnade, lite, för mig. Det var helt tack vare en mycket bra pedagogisk och tålmodig lärare i kombination med MVG-kåthet från min sida.
Sensmoralen i den här berättelsen är, om dina barn leker skola, gör det inte för lätt för dom. Släng in lite andragradsekvationer direkt så att dom fattar att matte, och livet, är en kamp!
Nu när jag skriver detta så går det upp för mig, det är ju pappas fel alltihop! Herregud hur hanterar jag det här nu då?!

Ps. Ett litet tillägg. Alla som är duktiga på matte säger "matte är endast logik, allt är logiskt." Men det stämmer inte riktigt, det beror på din hjärna. För mig är det inte logiskt, massor av saker som sägs vara logiskt är inte det för mig, medan jag uppfattar ologiska saker som helt logiska. Hjärnor fungerar olika. Matte är bara ett exempel på saker jag måste lära mig hur det fungerar och hur man ska tänka. Och går det för lång tid mellan varven så måste jag lära mig på nytt när jag hinner glömma. Och det är inte bara jag. Logiskt är ologiskt!